Caroline Slotte

En sal full med bärnsten – och andra manier

Där fanns en sal full av bärnstensföremål – bägare, askar, vaser. Varje föremål sammanfogat av hundratals små förstenade klumpar kåda, som tredimensionella pussel. Ibland var hantverket helt perfekt, föremålen utsökta och omöjliga att slita blicken från. Ibland var bitarna klumpigt sammansatta, fogarna uppspruckna i gapande glipor. Det var för porslinet vi var där, och porslin fanns överallt. Jag ville bli lyrisk över porslinet, men det var bärnstenssalen som rörde något i mig, som fick saker att hända.

Detta maniska fokus på ett råmaterial – som om materialet var något mer än det fysiskt förnimbara. Som om det fanns en kraft i den gula stenen, något vi inte kunde se, något övernaturligt. För annars gick det inte att förklara, detta ihärdiga pusslande och filade, denna stolta omsorg gränsande till besatthet.

Den materialmässiga hype som porslinet red på i Europa vid början av 1700-talet vittnar om samma överdimensionerade tilltro till ett råmaterial. Denna förhöjda förväntan till materien och vad den är kapabel till – hos en materialbaserad konstnär av idag framkallar detta onekligen ett visst mått av avund. Vad var det då med porslinet som gjorde det så åtråvärt? Det var hårt, vitt, blankt och ibland även genomskinligt – javisst. Men hur stor roll spelade egentligen porslinets synliga, fysiska attribut? Blicken i sig förändras igenom det vi vet eller förväntar. Kanske var det estetiska trots allt en underordnad faktor i en process som i första hand styrdes av tillgänglighet, av det simpla faktum att det som är sällsynt stiger i värde.

Samtidens överflöd av industriporslin har medfört en slags sensorisk devalvering och vi kan inte längre se materialet porslin med den blick det sågs för 300 år sedan. Hur läser och bedömer vi då idag materialmässigt värde? Vad är förhållandet mellan det estetiskt tilltalande och det sällsynta? I frågan om hårda, vita material – vilka är det vi finner vackra idag, och varför?

*

I Dresden finns byggnader gjorda av sandsten. Sandstenen lever, den påverkas av luften, mörknar och blir till sist helt svart på ytan. Den porösa, stadigt mörknande ytan talade till mig, detta ville jag ha mer av.

Jag blästrar tallriksytan hårt, jag vill åt den råa skärven som ligger straks under glasyren. Igen blir jag som besatt av själva görandet, processen absorberar mig – vi kan kalla det mani. Jag ska avlägsna lager för lager, frigöra, göra klart, rent. Det finns något här, under ytan. Det finns ännu en sak att berätta.

Glasskiktet förtunnas undan för undan, tills jag kommer igenom och leran blottas – vit, eller egentligen mer gul, beige, med mörkare ådror av brunt och rött. Blästern rör sig över tallriken som en sandstorm i miniatyr, en sandstorm i min hand. Sanden äter allt som är hårt. Det som är mjukt, flexibelt, som limmet jag maskerar med, det står fast, det kan sanden inte rå på. Denna gång sparar jag inget av den ursprungliga ytan, bara det bildmässiga innehållet blir kvar – som en rest, som om ett minne av bilden sjunkit ner i skärven. Jag jobbar neråt skikt för skikt. Jag gör motivet tredimensionellt, en relief med platåer i olika höjd som nivåerna i en arkitektonisk modell. Det vita i bilden blir djupa dalar. Tryckets mörka partier, fläckarna där kobolten ligger i tjocka svarta pölar, blir toppar, höjder i landskapet.

Sanden påskyndar en naturlig erodering, ett ofrånkomligt sammanfall. Den går igenom, små hål blir snabbt större, sanden dras genom öppningarna. Till sist är allting ren, rå skärv.

Då träder det mönster som befunnit sig inuti skärven fram – de röda, bruna, senapsgula avlagringarna, skiftande som nyanserna i en akvarell. Plötsligt ligger färgämnena i ytan igen. Efteråt, när jag tvättar bort blästersanden och skärven blir genomfuktad, vaknar pigmenten till liv. De omgrupperar sig, söker sig mot topparna, finner sig tillrätta i nya landskap.

 

Publicerad i Zwinger und Ich, red. Kjell Rylander och Caroline Slotte

Nätverk för Nordisk Samtidskeramik, 2016


loader