Caroline Slotte

Att göra kunskap synlig

“Men omkring människotanken nere i verklighetens värld råder ständig natt. Djup, evig natt. Vi anar det men kan inte tro det är riktigt sant. Vi känner ju föremålen, kan ta på dem, vi sysslar alltid med dem, vet precis hur de är.

Vi undersöker dem i minsta detalj, analyserar och förstår. Det är inget som tyder på att det är natt, på att vi  inte ser någonting. Intet som helst av alltsamman. Bara trevar oss fram i ett oerhört, spöklikt hus med svarta fönster ut mot spöklika rymder, höljda i samma natt. Och vi står vid rutan och tror att vi ser långt långt bort. Och vi tassar kring i det ödsliga huset och känner på föremålen och tror att vi ser dem och förstår, som man tror i drömmen att allt är riktigt och att det är på ljusa dagen –

Men vi drömmer ju. Allt detta är ju bara en underlig dröm.”

Pär Lagerkvist, Det Besegrade Livet, 1927

Konst har en viktig funktion i det att den kan beröra oss, skapa en bro mellan den inre och den yttre verkligheten. I det att göra konst följer en stor tro på människans möjligheter. Det handlar om att tillåta det outgrundliga att existera i en själv och i världen, att slå vakt om sin nyfikenhet och vid behov göra sig till en motkraft mot sådana former av tänkande som förringar människans potential.

Att kreativt arbete i sig är en undersökande verksamhet är ett genomgående tema i diskussionen kring forskning och konstnärligt arbete. Den skapande processen är av naturen en strävan mot klarhet och man kan därför mena att all konstnärlig verksamhet, oberoende av sammanhang, innehåller denna rörelse – från ett famlande i blindo, mot en större förståelse för de motiv som för stunden engagerar en och de teman som upptar en.

Under mitt arbete med projektet Second Hand Stories (Stipendprogrammet for Kunstnerisk Utviklingsarbeid, 2007-2011) var denna utveckling mot klarhet både en stark personlig drivkraft och en uttalad målsättning. Jag strävade efter en större förståelse för mina konstnärliga beslut och tematiska preferenser – och jag tog mig an den skriftliga delen av utvecklingsarbetet både som ett redskap att experimentera med och en läringsprocess i egen rätt.

Målet var att skriva upp ett område – att blottlägga och belysa ett tematiskt rum jag visserligen befann mig i redan vid projektets början, men som trots det föreföll mig dunkelt. Textens uppgift var att bevaka den konstnärliga utvecklingen – att följa den kreativa processen som en skugga. Jag strävade efter att låta betraktaren ta del av det mentala arbete som den konstnärliga processen innehöll och på så vis göra den konkreta konstnärligt-praktiska utforskningen begriplig för en bredare publik. Den skriftliga delen av utvecklingsarbetet kom därmed i stor grad att handla om att göra redan existerande, tills vidare oformulerade insikter tillgängliga – om att göra kunskap synlig.

Konstverk blir inte till i ett mentalt vakuum – de blir till genom en aktiv tankeprocess, genom en rad små och stora avgöranden. Ibland tycks dessa avgöranden ske lätt och spontant, men lika ofta blir beslut tagna efter grundligt övervägande. Gemensamt är att denna process allt som oftast sker i tysthet, avgöranden tas i en stum inre dialog.

Att de konstnärliga processerna vanligtvis inte verbaliseras betyder inte att de inte kan verbaliseras. Att dessa beslut i allmänhet inte verbaliseras betyder heller inte att det inte skulle vara frågan om högst reflekterade, motiverade och distinkta tankemässiga förlopp. För det är precis här – i dessa konkreta, visuella, taktila, praktiska, ko­nceptuella och estetiska överväganden, som vi återfinner det som kan kallas konstnärens expertis. Det är kunskap som ingen annan har samma direkta tillgång till, det är utövarens eget revir. Att sätta ord på dessa skeenden är ett effektivt sätt att lyfta dem till en ny medvetandenivå, göra dem synliga både för sig själv och för en utomstående betraktare.

Genom att skriva mycket nära den skapande processen erbjuder konstnären information som ingen annan kunde ha erbjudit. Detta har för mig varit en viktig poäng: den skrivande konstnären förfogar över ett perspektiv som andra skribenter inom området inte har tillgång till, han eller hon erbjuder en röst inifrån – ett kikhål rakt in i den skapande processen.

Det är närliggande att föreställa sig att en period som forskarstuderande sätter sin prägel på den fortsatta konstnärliga verksamheten och då kanske just på så vis att de reflekterande, analyserande momenten fortsätter att spela en central roll. Även om jag i mitt stipendiatprojekt har hållit fram det processnära skrivandet som periodens mest värdefulla upptäckt, har den reflekterande hållningen på inga vis tagit över styrningen av min konstnärliga praktik i stort. Tvärtom har forskningsarbetet lärt mig vikten av att skilja mellan olika faser i det kreativa arbetet – det ordlösa, intuitiva trevandet som ofta inleder ett projekt från den mer distanserade, intellektuella tillnärmningen som blir möjlig först i ett senare skede. Som en följd av detta sätter jag numera de fakto större tillit till de intuitiva faserna av arbetet än jag tidigare gjort. Detta är ett sårbart moment och en allt för rigid analyserande och ifrågasättande hållning kan här göra stor skada. Det är samtidigt min övertygelse att denna period av öppet sökande är avgörande för det konstnärliga resultatet – att den komplexitet och integritet som återfinns i god konst är kvalitéer det helt enkelt inte är möjligt att tänka sig fram till och att verkligt intressant blir det först när skapandet innehåller ett tillräckligt mått av famlande i blindo.

Publicerad i utställningskatalogen Making Knowledge
Gustavsbergs Konsthall, 2012


loader